11 september.

Idag är det inte bara femårs-jubeleum för när dom där tornen rasade ihop i en övertydlig demonstration mot allt vad kapitalism och usa-imperialism heter. Inte heller är det Anna Lind(h?)-grejen som gör denna dag speciell. Utan det är Magnus födelsedag, 25 och allt.
Detta firades redan i lördags då vi var ett gäng som var hos honom och drack öl och lekte lekar. Helena, Magnus Helena, hade då gjort två mycket fina twintowers som blev påkörda av två flygplan, och runt där planen kört in brann ljus. Det som mycket väl kan ha vart det bästa med tårtan var att det gick att ta ur planen och sedan sticka in dom på nytt i tornen. Känslan var läskigt behaglig och det gick verkligen att förstå tillfredställelsen som araberna som körde planen måste ha känt, det måste ju varit samma känsla gånger typ tusen. Det var den finaste tårta jag sett, önskar att det hände något spektakulärt på min födelsedag, Magnus behövde ju inte roffa åt sig allt. Men men, kanske vi får styra upp en Anna-tårta när han fyller trettio? Eller skulle det kunna vara så att vi hunnit bli så jävla vuxna och pk då att vi inte skulle uppskatta den sortens tårtor? Hoppas verkligen inte det.
Idag hade jag köpt en väldigt fin present som jag ville överlämna, men han har haft för sig att ha telefonen avstängd hela dagen, så jag har inte kunnat överlämna den. Det är typ första gången jag kommit mig för att köpa en present till Magnus, och så kan jag inte lämna över den. Känner en viss frustration.

Hur som helst, dagen verkar ju ha gått lugnt till världen över, inga direkta attacker för att fira detta verkar det som, vi spekulerade i att araber skulle vara peppade på jubeleum och sådant, men det verkar inte så ändå...

Annars är läget helt ok. Som sagt kom flickan med pepparkornsögon hem för ett tag sedan och vi träffades lite grann i helgen och sa hej. Det var kul att träffa henne. Blev dock väldigt förvirrad över vad jag kände, och hur jag ska bete mig i hennes sällskap, men jag kom fram till att jag bara ska ta det lugnt och se vad som händer. Händer inget så slipper jag bli besviken, vilket jag skulle bli om jag försökte, händer något så är det kanske roligt. Men jag vet inte om jag skulle vilja det... Ni hör själva, förvirringen är total, det blir för mycket för min lilla hjärna.

Imorgon ska jag anstränga mig lite mer och skriva något vettigt, kanske till och med sammanhållande här. Har faktiskt en hel .txt med bra ämnen. Håll i er!