Hejdå Gränby!

Nu är det slut med Gränby för alltid. Gränby är en förort till Uppsala där jag bott tillsammans med Jonas, Helena och Axel som samtliga går i min klass. Det varade bara ett halvår ungefär. Vad som från början verkade vara den bästa idén någonsin visade sig under regn, is och snöslask vara en ganska dålig idé. Att gå in till stan tog ca 40 minuter och cykel kunde gå på ungefär 15 om det inte var en smått ogenomtränglig massa av is, vatten och snö på vägen, som det var vid mer än ett tillfälle under vintern. Detta resulterade i att i vart fall jag kände att det var omöjligt att åka in till stan och bara ta en fika, eller åka hem från biblioteket och hämta träningsväskan elller dylikt. Under våren så isolerade jag mig mer och mer och insåg att det till slut var dags att hitta nytt boende. Två mycket bra alternativ uppdagade sig ganska fort, antingen flytta tillbaka till Sivia mitt inne i stan och bo med världens bästa Emma och vad som verkar vara världens kanske roligaste Sanna, eller så kunde jag flytta till Sams lägenhet i Luthagen precis bredvid skolan tillsammans med Jocke. Jag valde det senare av lite olika anledningar. Jag kommer att sakna Gränby en del, eller i vart fall de som jag bodde med, våra fester, måltider och framför allt våra sena kvällar där vi satt uppe och drack det som fanns hemma och talade om allt och inget. Hoppas verkligen att vi kommer vara bra vänner även i höst.
Men jag ser också väldigt mycket fram emot att bo i stan och kunna umgås med folk igen, att ha tre minuter gång till skolan och få en helt ny sambo att lära känna.
Så i helgen var jag, Stefan och Lisa och flyttade det sista och städade allt det som Jonas inte redan gjort i Gränby. Så nu är jag inflyttad i Luthagen och om tre veckor så ska inte bara mina saker vara där utan även jag. Det blir grymt. Vill passa på och tacka Stefan och Lisa för all hjälp, Uffe och Helena för maten i fredags och Sam och Philip för maten i lördags.

För övrigt har jag kommit på att jag ska intervjua min mormor och morfar om deras liv. Jag vet inte så mycket om deras uppväxt, hur de träffade varandra och vad de jobbat med under alla år. Morfars hjärtattack gjorde mig lite extra medveten om att de kommer inte alltid att finnas där att fråga heller. Så nu tänkte jag intervjua dom via email och sen med materialet som jag får ihop där göra en intervju med mic och någonslags inspelningsutrustning. Sen tänkte jag sätta ihop det med lite bilder och sådant och bränna det på en cd, alternativt lägga ut det på nätet. På så sätt hoppas jag att det ska finnas kvar när mina barn undrar något om dom.
Läste i DN att det blivit populärt i Japan att gamla människor skriver egna böcker som ges ut när de dör, låter som en väldigt bra idé, att alla anhöriga får ta del av sin näras egna syn på sitt liv och läsa om alla tankar och händelser som den döde vart med om. Mycket bra idé, svårt bara att veta när man ska dö.

I helgen som kommer ska jag till Paris och hälsa på Helena, det kommer bli hur roligt som helst. skönt att komma utomlands och kul träffa henne. Ska mest gå omkring, hänga i parker, dricka vi och kanske se en och annan sevärdhet. Det kommer dessutom att få arbetsveckan som kommer nu att gå lite fortare. Det är sammanlagt 12 dagar kvar på jobbet. Inte så farligt.

Och så en liten idé om läget i mellanöstern. Som jag ser det så finns det just nu en ganska tydlig risk att Syrien och Iran kommer att blanda sig i kriget som pågår mellan Israel och Hisbollah där Israel även passar på att terrorisera det libanesiska folket och palestinierna. Om så sker så tror jag att USA äntligen finner en enligt dom legim anledning att attackera Iran och därmed är ett riktigt stort krig om olja är igång igen. Om det nu blir så vill jag att ni kommer ihåg att jag sa det redan 30 juli 2006, om inte glöm vad jag sa.

Ha en fortsatt bra dag!