onsdag, december 20, 2006

Min pappa.

Min pappa är född 1945, i Eskilstuna. Han heter Leif Bergvall och har levt hela sitt liv i den stad där han föddes. Nu för tiden är han sjukpensionerad, men jobbar en del ändå med lite småjobb han kommer över, mycket badrum och sådant. Han är såvitt jag kan förstå väldigt duktig på vad han gör, vi har jobbat ihop en del, i perioder de senare åren, och med mitt lekmannaöga verkar han myckt duktig. Kunderna verkar vara nöjda och glada när arbetet är utfört.
På åttiotalet tror jag att han var ganska lycklig, vi flyttade till ett stort hus på landet, och jag och min bror föddes under detta decenium. Mamma och pappa var gifta, han hade ett eget företag och ett hus att snickra på och göra om. Jag kan inte minnas att jag tyckte att de verkade olyckliga eller att de någonsin bråkade. Nu minns jag inte speciellt mycket sedan innan typ 95, men vad jag förstått är föräldrars bråk något som sätter sig i barns minnen, att bilden av ens föräldrar som någonslags übermänniskor krackilerar när barnen hör dom bråka. Men sådana minnen har jag inte, så jag tänker utgå från att de var ganska lyckliga.
1991 skiljde sig mina föräldrar, jag bodde kvar i huset på landet där vi bodde, tillsammans med mamma och min bror. Jag tror att pappa slutade vara lycklig ungefär då, om han nu var det tidigare. Sedan dess har massor av saker hänt, både med oss barn och med vänner och kvinnor. Saker som har varit bra och saker som har varit dåliga. Såklart, som ett vanligt liv.
Igår firade han sin födelsedag, han fyllde sextioett. Min bror ringde på kvällen och berättade hur det hade varit. Pappa hade köpt en tårta, gjort sig fin, ställt ut mashaller och sen satt han och Stefan (bror) och väntade på att någon gäst skulle dyka upp. Men ingen kom.
Min pappa är den absolut ensamaste människan jag känner. Han är inte speciellt social av sig, ibland så känner jag att det beror på honom att han är så ensam. Han dömmer folk, han är konflikträdd och han väldigt svårt för att höra av sig. Men jag kan inte se att någon förtjänar att vara så här ensam. Han har flera syskon som borde kunna komma och hälsa på, ringa och höra av sig.
Pappa är också den snällaste jag vet, han skulle aldrig kunna göra någon något elakt flit. Han har alltid gjort sitt bästa för mig och min bror. Kanske det inte alltid funkat, men utifrån hans perspektiv och förrutsättningar så har det verkligen varit allt han kunnat.
Jag är rädd för att jag ska bli som min far, att jag ska sitta frånskiljd och ensam när jag är sextio, utan någon som jag delar vardagen med, utan vänner att spela golf, eller vad jag nu tycker om med. Jag tror inte att det ska bli så, men tanken finns där och den skrämmer mig.

Så nu i jul ska jag åka hem och umgås med min far, det är inget jag ser fram emot. Tystnaden är ofta skrikande i öronen på mig och jag vet verkligen inte vad vi ska säga till varandra. Men jag kommer att sitta där, lyssna och ge de råd jag känner att jag kan ge. Det är inte många råd, men jag hoppas verkligen att kunna hjälpa honom lite grann. Och framför allt ska jag berätta för honom hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är though shit. Det finns dock en annan kategori, många ytliga bekantskaper utan något väsentligt innehåll, tror mina päron platsar rätt bra där. Life sort of sucks sometimes. Tror det kan vara rätt mkt en generations-issue dock, iaf vill jag tro det. Bra inlägg iaf. P

Anonym sa...

Störtfint och vackert patrik! Du själv ska aldrig, kommer aldrig, behöva sitta ensam. Hoppas att helgerna behandlat dej väl.

Vi ses
//G