Det har varit ett ensamt år.

Har varit singel i ungefär ett år nu. I praktiken lite längre, men jag har inte kännt mig som sådan längre än kanske ett halvår. Det har varit bra. Bra för mig personligen att tvingas anstränga mig för att träffa nya vänner, bra för att jag har fått lära mig att vara ensam. Jag menar inte ensam som själv, utan ensam som att det inte finns någon speciell som vet allt om, som alltid vet vad jag behöver. Någon som ger tröst, stöd, glädje.
Sen har jag träffat andra som något har kunnat hända med, och saker har hänt. Men inget som på något sätt påminner om hur det var i mitt senaste femåriga förhållande.
Jag är oerhört förtjust i känslan av att vara kär, och i ärlighetens namn så försvinner den pirrande känslan, eller den dyker inte om lika ofta, efter ett par år tillsammans med någon. Det blir lätt att man känner varandra utan och innan.
Så vad jag vunnit på att vara singel är att jag har kunnat fått fjärilar i magen av någon helt ny rolig och söt människa. Vad jag förlorade när det tog slut var en fantastisk vänskap och trygghet. Med bra saker kommer dåliga.
Det har på många sätt varit ett ensamt år, mycket saknad, dels av en speciell person och nu på snare tid av någon alls. Någon att dela saker med, se på film med, äta frukost med och berätta precis allt som man inte berättar för andra.
Vet inte alls vad jag vill ha ut av detta inlägg. Kom bara att tänka på att det vart ett år ungefär nu när jag lyssnade på Cowboys av Kent här om dagen. Jag ångrar inte att det blev så här. Jag önskar det nog inte annorlunda på något sätt heller. Men det har varit ett ensamt år.
Nästa år kommer inte att vara det.