God Jul

Min pappa.

Min pappa är född 1945, i Eskilstuna. Han heter Leif Bergvall och har levt hela sitt liv i den stad där han föddes. Nu för tiden är han sjukpensionerad, men jobbar en del ändå med lite småjobb han kommer över, mycket badrum och sådant. Han är såvitt jag kan förstå väldigt duktig på vad han gör, vi har jobbat ihop en del, i perioder de senare åren, och med mitt lekmannaöga verkar han myckt duktig. Kunderna verkar vara nöjda och glada när arbetet är utfört.
På åttiotalet tror jag att han var ganska lycklig, vi flyttade till ett stort hus på landet, och jag och min bror föddes under detta decenium. Mamma och pappa var gifta, han hade ett eget företag och ett hus att snickra på och göra om. Jag kan inte minnas att jag tyckte att de verkade olyckliga eller att de någonsin bråkade. Nu minns jag inte speciellt mycket sedan innan typ 95, men vad jag förstått är föräldrars bråk något som sätter sig i barns minnen, att bilden av ens föräldrar som någonslags übermänniskor krackilerar när barnen hör dom bråka. Men sådana minnen har jag inte, så jag tänker utgå från att de var ganska lyckliga.
1991 skiljde sig mina föräldrar, jag bodde kvar i huset på landet där vi bodde, tillsammans med mamma och min bror. Jag tror att pappa slutade vara lycklig ungefär då, om han nu var det tidigare. Sedan dess har massor av saker hänt, både med oss barn och med vänner och kvinnor. Saker som har varit bra och saker som har varit dåliga. Såklart, som ett vanligt liv.
Igår firade han sin födelsedag, han fyllde sextioett. Min bror ringde på kvällen och berättade hur det hade varit. Pappa hade köpt en tårta, gjort sig fin, ställt ut mashaller och sen satt han och Stefan (bror) och väntade på att någon gäst skulle dyka upp. Men ingen kom.
Min pappa är den absolut ensamaste människan jag känner. Han är inte speciellt social av sig, ibland så känner jag att det beror på honom att han är så ensam. Han dömmer folk, han är konflikträdd och han väldigt svårt för att höra av sig. Men jag kan inte se att någon förtjänar att vara så här ensam. Han har flera syskon som borde kunna komma och hälsa på, ringa och höra av sig.
Pappa är också den snällaste jag vet, han skulle aldrig kunna göra någon något elakt flit. Han har alltid gjort sitt bästa för mig och min bror. Kanske det inte alltid funkat, men utifrån hans perspektiv och förrutsättningar så har det verkligen varit allt han kunnat.
Jag är rädd för att jag ska bli som min far, att jag ska sitta frånskiljd och ensam när jag är sextio, utan någon som jag delar vardagen med, utan vänner att spela golf, eller vad jag nu tycker om med. Jag tror inte att det ska bli så, men tanken finns där och den skrämmer mig.

Så nu i jul ska jag åka hem och umgås med min far, det är inget jag ser fram emot. Tystnaden är ofta skrikande i öronen på mig och jag vet verkligen inte vad vi ska säga till varandra. Men jag kommer att sitta där, lyssna och ge de råd jag känner att jag kan ge. Det är inte många råd, men jag hoppas verkligen att kunna hjälpa honom lite grann. Och framför allt ska jag berätta för honom hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom.

Fy fan för ansvar.

Jag har precis suttit två dagar i streck och gjort klart Pol magföreningens årsredovisning, klockan är nu halv två på natten.
För ett år sedan, ny i staden och ute efter att få nya vänner, så ställde jag upp som kassör i UPS när de frågade mig. Jag är på tok för snäll. Den här föreningen gör inget direkt intressant, en tidning som är ok. Annars mest fester och lite små utskott som pysslar med ditten och datten. Kassörens roll är inte speciellt stor. Vi omsätter inte men än kanske 40000, men det är en himla massa kvitton och dylikt som ska hållas reda på och irriterande räknigar och ansökningar som ska in i tid.
Nu är jag snart äntligten fri. Och nästa gång någon ber mig så ska jag räkna till tio innan jag svarar ja bara för att vara snäll.

Det har varit ett ensamt år.

Har varit singel i ungefär ett år nu. I praktiken lite längre, men jag har inte kännt mig som sådan längre än kanske ett halvår. Det har varit bra. Bra för mig personligen att tvingas anstränga mig för att träffa nya vänner, bra för att jag har fått lära mig att vara ensam. Jag menar inte ensam som själv, utan ensam som att det inte finns någon speciell som vet allt om, som alltid vet vad jag behöver. Någon som ger tröst, stöd, glädje.
Sen har jag träffat andra som något har kunnat hända med, och saker har hänt. Men inget som på något sätt påminner om hur det var i mitt senaste femåriga förhållande.
Jag är oerhört förtjust i känslan av att vara kär, och i ärlighetens namn så försvinner den pirrande känslan, eller den dyker inte om lika ofta, efter ett par år tillsammans med någon. Det blir lätt att man känner varandra utan och innan.
Så vad jag vunnit på att vara singel är att jag har kunnat fått fjärilar i magen av någon helt ny rolig och söt människa. Vad jag förlorade när det tog slut var en fantastisk vänskap och trygghet. Med bra saker kommer dåliga.
Det har på många sätt varit ett ensamt år, mycket saknad, dels av en speciell person och nu på snare tid av någon alls. Någon att dela saker med, se på film med, äta frukost med och berätta precis allt som man inte berättar för andra.
Vet inte alls vad jag vill ha ut av detta inlägg. Kom bara att tänka på att det vart ett år ungefär nu när jag lyssnade på Cowboys av Kent här om dagen. Jag ångrar inte att det blev så här. Jag önskar det nog inte annorlunda på något sätt heller. Men det har varit ett ensamt år.
Nästa år kommer inte att vara det.

South Parkmig

Idag hade jag Jonas och vår nya statistikvän Tobias någonslags gruppövning i statistik. Vi skulle ta ut en massa siffror från en massa andra siffror och sedan tolka dom. Jag fattade verkligen ingetnting. Så under dom timmarna det tog att sitta där fick jag lov att engagera mig lite i andra saker. Spelade lite spel, kollade alla dagstidiningar, kollade mailen med kanske en kvarts mellanrum. Men så fann jag det ultimata, skapa dig själv som South Park karaktär. Sagt och gjort. Jag gjorde två av mig själv, den första är den mentala bilden av mig själv, lite manga liksom, så som jag känner mig, inte som jag ser ut, även om vissa likheter kan finnas. Typ skägget, glasögonen och kepsen. Den andra är jag på gasque. För er som inte är studenter så är det någonslags tillställning som vi studenter envisas med att gå på, det finns ett smått oändligt antal om man vill. Jag går bara på pol maggrejerna, det är som klassfester, men man måste skåla åt rätt håll, sjunga sånger och hålla tal och sånt skit. Hur som helst. Det är såhär jag känner mig när jag är på en sådan sak.
Sen gjorde Jonas en på sig själv, som är väldigt lik, så jag tänker ta med den för er som känner honom. Och så gjorde vi en tolkning var av Helena, vår gamla sambo. Tyvärr så blev bara min kvar. Den kommer sist i vår lilla South Parkutställning.

Vad kom först?

Musiken eller känslan? Är det så att musik som inte är speciellt munter, som handlar om riktiga saker tilltalar mig själv och dom jag väljer att umgås med? Hur kommer det sig att vi lyssnar på musik som inte säljs i massupplagor, går runt på mtv och rix?
Det är absolut inte så att musiken inte kan göra mig på gott humör, eller att den inte kan få en att vilja dansa och gå ut. Men någonstans så grundar sig all musik jag och många av mina vänner sig i en inte helt ljus känsla. Den behandlar livet, alla funderingar, motgångar, kärlek och andra saker som rör människors tankar. Det kan vara en känsla av att musiken är just soundtracket till ens liv. Och då är frågan, började man fundera kring saker och ting först, började man i moll i känslan eller i musiken?
Lyssnar en del på musik för att stänga av, kontra känslorna, snarare än att förstärka dom och ta i tu med det man känner? Eller kan det vara så att en del helt enkelt inte tänker mer än rix fm?

Musiken betyder väldigt mycket i mitt liv. Datorn står på så fort jag är hemma och ska jag någonstans så är mp3-spelaren alltid med. Den gör mig glad, den leder mig när jag går. Den kan få mig att reflektera. Den kan få mig att sakna. Den kan passa så klockrent när jag ska iväg och träna. Den kan vara fantastisk att hångla till. Den kan få mig att flyta bort, föra mig till sinneslandskap jag inte visste om att jag hade i mig, platser dit jag inte trodde att jag skulle hamna just idag.

Detta är mina senaste två veckors mest spelade artister, vilka är era?