Vad kom först?

Musiken eller känslan? Är det så att musik som inte är speciellt munter, som handlar om riktiga saker tilltalar mig själv och dom jag väljer att umgås med? Hur kommer det sig att vi lyssnar på musik som inte säljs i massupplagor, går runt på mtv och rix?
Det är absolut inte så att musiken inte kan göra mig på gott humör, eller att den inte kan få en att vilja dansa och gå ut. Men någonstans så grundar sig all musik jag och många av mina vänner sig i en inte helt ljus känsla. Den behandlar livet, alla funderingar, motgångar, kärlek och andra saker som rör människors tankar. Det kan vara en känsla av att musiken är just soundtracket till ens liv. Och då är frågan, började man fundera kring saker och ting först, började man i moll i känslan eller i musiken?
Lyssnar en del på musik för att stänga av, kontra känslorna, snarare än att förstärka dom och ta i tu med det man känner? Eller kan det vara så att en del helt enkelt inte tänker mer än rix fm?

Musiken betyder väldigt mycket i mitt liv. Datorn står på så fort jag är hemma och ska jag någonstans så är mp3-spelaren alltid med. Den gör mig glad, den leder mig när jag går. Den kan få mig att reflektera. Den kan få mig att sakna. Den kan passa så klockrent när jag ska iväg och träna. Den kan vara fantastisk att hångla till. Den kan få mig att flyta bort, föra mig till sinneslandskap jag inte visste om att jag hade i mig, platser dit jag inte trodde att jag skulle hamna just idag.

Detta är mina senaste två veckors mest spelade artister, vilka är era?