Vänner som gammal

I helgen har jag firat min födelsedag hemma hos mamma och Bosse (mammas man). Vi fick massor av god mat, jag fick lite extra pengar till min reskassa, så nu blir det en resa till USA i vår, och det blev en massa umgänge med diverse släktingar.
Efter att min bror och Lisa försvunnit samtidigt som mina kusiner och moster så var det bara jag, mamma, Bosse, mormor och morfar samt deras vänner sedan urminnes tider, Barbro och Calle kvar. Den största behållningen med kvällen var att sitta kvar efteråt, äta lite, dricka mycket kaffe och en del konjak och bara prata och lyssna på dom när de pratade om saker som hänt under deras tid som vänner.
Det var historier om när Olle och Calle flyttade åt Barbros mamma och dom fick starköl, men trodde att det var lättöl och blev alldeles för fulla för att köra bilen därifrån. Om julaftnar och när barnen var små, både jag och mina kusiner och mamma, moster och Barbro och Calles jämngamla barn. Om hur det var att ta med barnen på utflykter och hur fruarna försvann till kören när det var dags för dessa söndagsutflykter. Mycket skratt och minnen, interna skämt och glädje.
Nu är historierna i sig själva inte alls speciellt märkvärdiga, men det är så kul att veta att de varit så goda vänner under en så lång tid. Det fick mig att funderara en del över hur det kommer vara när jag blir gammal, vilka kommer vara mina vänner, kommer det vara sådana jag träffat hemma i Eskilstuna, kommer det vara folk från Uppsala och i sådana fall vilka, har jag ens träffat dom ännu? Hur kommer dom trivas med min eventuella livskamrat? Kommer det vara dom som jag bara träffat och gillat spontant, eller kommer det vara sådana människor som jag anstränger mig för att bli kompis med för att jag tror att dom är bra människor?
Omöjligt att säga, hur som helst så hoppas jag att det kommer att finnas några som vill följa med när mina barnbarn fyller 25 som jag kan trivas med lika bra som jag märkte att eftersläntrarna på mitt släktkalas trivdes med varandra.